Svenska
English below
DET HÄR ÄR MALIN...
som kontaktade oss i början på 2017. Malin hade då genomgått en operation för att ta bort sitt ena bröst då hon drabbats av bröstcancer. Malin såg då vår bröstring MAMA som hon tyckte väldigt mycket om och ville gärna ha en ring för att hedra hennes friska bröst.
Tack vare Malin så är vi stolta samarbetspartners till Bröstcancerförbundet.
Läs hennes gripande berättelse nedan.
Stort tack Malin för att du delar din berättelse.
Malins berättelse, september 2018
2006 får jag mitt cancerbesked på samma dag som jag ska vara toastmaster på min systers bröllop. Min dotter är då 8 månader och jag och Mathias hade pratat om att skaffa syskon till henne. Idag är Mika 13 år och världens bästa unge.
2011 går Mathias bort pga ett hjärtstopp och det var den vidrigaste tid jag någonsin har upplevt.
2013 får jag ett återfall av min bröstcancer, i lymfkörtlar vid nyckelbenet. Efter cellgift, antihormoner och antikroppsbehandling blev jag frisk men går på förebyggande antikroppsbehandling var 3e vecka på onkologen i Lund.
2015 får jag chansen att vara med i "Fuck Bröstcancerkalendern" och jag är så glad att jag fått vara med och bidragit till forskning, träffat fantastiska kvinnor och fått självbilden stärkt.
2016 tatuerar Elin en stor pion över ärret där mitt högra bröst en gång satt. Ett 10-års jubileum som gör att jag idag tittar på den sidan och tycker att det är såå vackert.
I januari 2017 tog jag möjligheten att få operera bort även mitt vänstra bröst. I väntan på operationen råkade jag se ringen som heter MAMA. Fastnade för den just för att den skulle kunna få bli en symbol för mitt friska bröst. Kunde inte släppa tanken och tog kontakt med MoM of Sweden och vi klickade så jag fick äran att fotas för deras hemsida och räknar dem som vänner idag! Är idag en stolt ägare av MAMA- ringen och ett par till av deras underbara stilrena smycken!
Idag har jag just genomfört hälften av min strålbehandling då man hittat flera små metastaser i hjärnan. Jag sökte för ögonmigrän och på CT syntes de. Läkarna trodde dock inte att migränen var pga dem så de upptäcktes lite som tur i oturen.
Många blir chockade när jag berättar min och min familjs historia. Men tiden läker, så är det. Ärren är kvar men det slutar blöda. Och det som från början känns som en tsunami blir till stilla vågskvalp.
Av alla val jag kunde göra valde jag att leva. Leva fullt ut. Så som jag vill. Som Mathias hade velat. Det har för mig inneburit att inte vara bitter. Det är kanske helt omöjligt att leva ett liv utan att vara arg och bitter men mitt val är att det inte får ta störst plats. Störst plats får kärleken med risk att låta mossig, men så är det. För mig. Kärlek till min dotter, familj, vänner. Och rätten att få vara den man är så länge man inte skadar någon annan.
Idag känner jag mig så otroligt glad över att vara ”platt”. Känner mig som Malin nu, inte halv eller ärrig. Bara Malin. Och tacksam. Tacksam för att få ha upplevt kärlek till en soulmate, för en helt otrolig familj och de bästa vänner och för att jag får vara med ett tag till. Med känslan av att oavsett när jag dör kommer jag alltid tänka att ”jag önskar jag kunde få veta vad som hände sen”!
Malins berättelse fortsätter, september 2019
Det är ett år sedan jag strålade hjärnmetastaserna. En månad senare fick jag veta att typ alla var borta. Fortsätter med antikroppsbildning var tredje vecka. Snart dags för min 100de och då får jag nog bjuda mina underbara sköterskor på tårta:-)
Jag jobbar 75%. Försäkringskassan är på och undrar exakt vad det är jag inte kan jobba med. Det är ett enormt stress-påslag. Har fortfarande svårt att ta in att jag ”överlevt”. Känns som en konstig bubbla där jag borde vara så tacksam men inte känner mig så.
Lever på och är så otroligt fascinerad av dottern som fyller 14 imorgon. Tycker det är svårt att ha framtidsdrömmar. Vet att det kommer kanske snart en punkt där jag behöver säga adjö. Svårt att leva med den vetskapen även om jag jobbar med min hjärna att ha ett mer positivt tänk. Just nu är jag i en sån fas att jag och huvudet inte riktigt orkar. För mycket jobb och försäkringskassa. Borde vara gladare över att ha varit iväg på semester i Spanien men orken räcker inte till. Jag är säker helt långt ifrån ensam om alla tankar och jag tycker konstigt nog bäst om att dela mina. Missförstå mig inte. Mitt liv är fortfarande fyllt av de mest underbara möten och tacksamhet. Det kommer ljusare dagar men ibland är det bara. Tufft.
Malin Olsson
This is Malin...
Malin contacted us at the beginning of 2017. Malin had been through surgery to remove one of her breasts due to breast cancer. She had seen the breast ring MAMA and she wanted the ring to be a symbol to honor the breast she had left.
Thanks to Malin, we are proud partners to the Swedish Breats Cancer Foundation.
Thanks Malin for telling your story.
Malins story, September 2018
2006 I got my cancer diagnosis the same day as I was going to be toastmaster on my sister's wedding. My daughter was then 8 months and I and Mathias had discussed to have a sibling to Mika. Mika is 13 years now and the best daughter ever!
2011 I lose Mathias due to heart failure and it was the worst time I ever had experienced.
2013 I get a reoccurrence of the breast cancer. After many treatments, I recover but attend preventive antibody treatments every third week in Lund.
2015 I get the opportunity to join the "Fuck Breast cancer calendar" and I'm so happy that I could contribute to research and meeting all those amazing women. My confidence was also strengthened.
2016, Elin is making a tattoo over the scar where I used to have my right breast, a big peony. 10 years have past and every time I look at that side I think it's so beautiful.
January 2017, I took the opportunity to remove my left breast, even if it was healthy. During the time before the surgery, I saw the ring MAMA. I thought this ring could be a good symbol for my left breast. I got stuck with the idea and contacted MoM of Sweden and we connected. I got the honor to be photographed for their homepage and I count them as friends today. I'm a proud owner of the MAMA ring and some other of their nice jewelry.
Today I have just completed half of my treatments as they have discovered small metastases in my brain. I went to the doctor due to a migraine and during the ct scan, they saw them. The doctors did not think it was a migraine and I'm so happy they discovered them by chance.
Many people get affected and shocked when I tell the story about me and my family. But time heals, that's the way it is. The scars are still there but the wounds have stopped bleeding. What once felt like a tsunami is not feeling like small waves.
Of all the choices I could have done, I chose to live. Living fully. The way I want. Mathias would have wanted me to do. Not being bitter. Maybe it is impossible to live a life without being angry and bitter but my choice is not to let those feeling take the biggest space. The biggest space is for love, that's the way it is. For me. The love for my daughter, family, friends. And the right to be the one I am as long as it does not harm anyone else.
Today I feel so incredibly happy to be "flat". I feel like Malin, not half, nor Malin with scars. And grateful. Grateful that I had the opportunity to experience love with a soulmate, for an incredible family and the best of friends and that I can stay for another while. With the feeling that regardless when I'm dying I will always think that "I wish I could get to know what happened later"!
Malin's story continues, September 2019
It's about one year since I went through the radiation treatment for my metastasis in my brain. One month later they told me that all of them were gone.
I continue with my antibody formation every third week. Soon time for my 100ed and then I will offer my nurses a cake:)
I work at about 75% at the moment. The Swedish Social Insurance continues questioning me why I cannot work 100% and this is creating enormous stress for me. I have a hard time to understand that I have survived. I feel like I'm in a bubble and that I have to be grateful to have survived.
I live by the day and I'm so incredibly fascinated by my daughter that turns 14 tomorrow. I think it's hard to dream about the future. I know the day will come when I have to say goodbye. It's hard to live with this thought even if I try to work mentally to have more positive thoughts. Right now I'm in such low phase and my brain cannot really cope. Too much work and too much Swedish Social Insurance. I 've just been away for holiday and I know I should feel happy, but don't have the energy.
I'm sure that I'm not alone feeling this and it feels good sharing. Don't take me wrong, my life is still filled with wonderful meetings and I do feel grateful. There will be better days, I'm sure but sometimes it is. Though.
Malin Olsson